Rymdstyrelsen vill med Prisma ge ny svensk rymdteknologi en flygande start ut på den europeiska satellitmarknaden. Detta har redan givit resultat, trots att det fortfarande är minst ett år innan satelliten lyfter.
Sverige har en lång historia av framgångsrika satelliter bakom sig. De sträcker sig från de helsvenska Viking, Freja, Astrid 1 och 2 och mikrosatelliten Munin, till de internationella succéerna med Odin och SMART-1.
Sverige är ett befolkningsmässigt och ekonomiskt relativt litet land. Därför är det svårt för Sverige att driva omfattande egna satellitprojekt. Men Sverige är långt framme för att vara ett litet land, och svensk teknik och svensk projektledning på satellitområdet kan mäta sig väl med vad de bästa presterar. Teknikdemonstratorn Prisma är en chans för svensk rymdindustri att få visa upp detta på den internationella arenan.
Vägval Rymdstyrelsen och Rymdbolaget bildades samtidigt 1972. Rymdstyrelsen var då en enmannamyndighet som till stora delar representerades av Rymdbolaget. Att ha beställare och utförare för tätt knutna till varandra är inte alltid lyckat, så de två organisationerna delades efter hand upp. Sedan början på decenniet är Rymdstyrelsen och Rymdbolaget två fristående enheter, där det statligt ägda Rymdbolaget bland annat fortsatt att utveckla satelliter och Rymdstyrelsen är den statliga myndighet som lägger beställningarna.
– Men nu står vi vid ett vägval, säger Christer Nilsson, projektbeställare för Prisma på Rymdstyrelsen. Vi har inte råd att bygga satelliter i svensk regi. Samtidigt finns det mycket värdefull kompetens i Rymdbolaget som till stor del byggts upp med pengar från Rymdstyrelsen och som vi vill ge en chans att nå ut till en större marknad.
Rymdstyrelsen beslöt då att initiera Prisma-projektet som en möjlighet för Rymdbolaget och svensk rymdindustri att visa upp sig för att på så sätt kunna ta det definitiva steget ut på den europeiska arenan. Den strategin verkar vara på god väg att lyckas. Prisma har redan genererat europeiska ordrar för bolaget.
Två möjligheter Rymdstyrelsen syftade till att Prisma skulle erbjuda Rymdbolaget två möjligheter. Dels skulle de få vara systemintegratörer för ett internationellt satellitprojekt. Dels skulle de förbereda sig för att i framtiden kunna leverera subsystem till satelliter.
– Rollen som systemintegratörer tycker vi är mycket bra för Rymdbolaget. Den svenska finansieringen för den typen av deltagande kan då stanna på kanske 20 procent, vilket är helt OK från vår sida sett, säger Christer Nilsson. Rymdbolaget är också duktiga på att som
systemintegratör driva projekt enligt den svenska modellen – snabbt och billigt.
Formationsflygning har varit på tapeten sedan 90-talet, men ingen hade riktigt tagit steget. När så Rymdbolaget valde det som mål för projektet tyckte Rymdstyrelsen att det var ett bra val.
Unik möjlighet för ny svensk teknik Ett av Rymdstyrelsens krav var att Prisma skulle attrahera intressenter från andra länder.
– Det är en förutsättning för att projektet ska kunna få det genomslag som vi hoppas på. Ett helsvenskt projekt försvinner mycket lättare i bruset.
Och Rymdbolaget har lyckats bra på detta område. Både den franska rymdstyrelsen CNES och den tyska DLR är med i projektet, liksom Danmarks Tekniske Universitet, DTU.
Ytterligare en uppgift för Prisma var att erbjuda plats att testa ny svensk teknik.
– Rymden är lite av moment 22, säger Christer Nilsson. Prylarna ska ha flugit för att kunderna ska ta dem på allvar, och sånt som kunderna inte tar på allvar får inte flyga ...
Så Prisma-projektet består nu av tre huvuddelar: Själva plattformen som Rymdbolaget tar fram, instrumenten och experimenten för formationsflygning som CNES, DLR och DTU står för, samt teknikdemonstrationerna från andra svenska företag. Institutet för rymdfysik och Chalmers kommer även att ha med ett nyutvecklat instrument kallat Prima som ska mäta på den kosmiska strålningen med hjälp av ny innovativ teknik.
Kim Bergström
November 2007