Prisma har lockat till sig ett flertal av de riktigt tunga aktörerna i rymdeuropa. En av dessa är den franska rymdstyrelsen CNES, Centre National d'Études Spatiales. För dem är Prisma en möjlighet att testa ny teknik som de själva har svårt att realisera.
 
Den franska rymdstyrelsen CNES har tagit en mycket aktiv del i Prisma-projektet. För CNES är teknikdemonstratorer – som Prisma är – svåra att hantera inom den egna organisationen.
 
– Det finns ingen vetenskap inblandad, det handlar bara om teknik, och CNES arbetar inte på det sättet. Det är vetenskapen som är den stora drivkraften till möjliga projekt inom CNES, säger Michel Delpech, som är ansvarig för CNES formationsflygnings-experiment på Prisma.
 
Men CNES kan delta som samarbetspartner. Därför fyller Prisma en plats för CNES som annars varit svår att fylla. Michel Delpech var en av de internationella deltagare som tillsammans med ett antal svenska den 21 november samlats i Rymdbolagets lokaler i Solna för en visning av Prisma och hur projektet framskrider. Tillfället gav också en möjlighet för svensk och internationell press att titta och ställa frågor.
 
Nya perspektiv
Prisma ska för första gången testa avancerad formationsflygning i rymden. Varför är då formationsflygning en så stor grej?
 
– Det är enda sättet att nå de höga upplösningar som krävs för att vi ska kunna se exempelvis jordlika planeter runt andra stjärnor, säger Michel Delpech. Formationsflygning öppnar definitivt nya perspektiv.
 
Och så är det. Instrument på jorden kommer alltid att vara begränsade av den grumliga atmosfären, magnetosfären och andra egenskaper vår planet har och som gör den bra och trevlig att bo på. Man kan bygga större teleskop – vilket man gör, även där går tekniken framåt – och man kan förfina detektionsinstrumenten.
 
– Men förr eller senare kommer man till vägs ände, säger Michel Delpech.
 
Det finns också planer på att använda interferometrar åt andra hållet för att observera jorden. Exempelvis kan man då mäta jordrörelser med mycket större noggrannhet och mäta hur jordytans tektoniska plattor rör sig mot varandra, hur vulkaner "suckar" och sätter sig mellan utbrotten, och även mäta sättningar i marken och bedöma rasrisker.
 
Extrem noggrannhet
Då måste man upp ovanför atmosfären. Och att skicka upp teleskop eller andra detektorer som är jättestora i rymden är svårt, för att inte säga omöjligt. Interferometerprincipen är ett sätt att komma runt detta. I en interferometer länkar man samman flera instrument och får på så sätt en ofantligt mycket bättre upplösning.

Baksidan är att instrumenten måste vara extremt noggrant placerade i förhållande till varandra. Satelliterna måste veta på mindre än en millimeter när var de befinner sig i förhållande till varandra. Den noggrannheten i positioneringen är bortom vad som går att åstadkomma med kontroll från marken. Därför måste satelliterna lösa detta själva – de måste klara av autonom formationsflygning.

Prisma ger CNES en möjlighet att testa instrument som är planerade att användas inom andra projekt för formationsflygning. Prisma ger också en möjlighet att testa systemen för styrnings- och navigationskontroll, liksom andra ombordprocesser.
 
– Man ska heller inte glömma bort markdelen, menar Michel Delpech. Även där finns nya koncept och tillvägagångssätt, som det är viktigt att få erfarenhet av och få bekräftat att det fungerar.
 
Psykologiskt viktigt
Michel Delpech menar att man inte ska underskatta den psykologiska sidan av ett projekt som Prisma.

– Efter ett sådant projekt kan man säga "nu vet vi att vi klarar det här!". Då är det inte längre bara drömmar och förhoppningar.
 
Frederic Teston, ESA:s projektledare för organisationens egna testsatellit för formationsflygning, Proba-3, håller med:
 
– Prisma kan hjälpa till att bryta en psykologisk barriär.
 
Frederic Teston påpekar att formationsflygning faktiskt är något helt nytt, och att man då kan förvänta sig oväntade överraskningar. Därför kan en teknikdemonstrator som Prisma vara extremt värdefull inför de oerhört utmanande kommande projekten som Darwin, Xeus och Simbol-X.

Kim Bergström, november 2007